Göteborgsalliansen bröt äntligen sin svit av nederlag mot utländska lag när Dumbarton FC besegrades med övertygande 4–0 på Gamla Ullevi den 28 maj 1922. Inför cirka 5 000 åskådare visade hemmalagets forwards upp en kombination av precision och tempo som flera tidningar beskrev som det bästa anfallsspelet som setts i Göteborg på länge. Domare var Claesson från Borås.

Göteborg satte tonen från start, och redan efter 20 minuter kom ledningsmålet genom Herbert Karlsson efter ett inlägg från Harry Magnusson. Dagens Nyheter noterade att Karlsson ”sköt från nära håll efter en vackert placerad passning,” ett exempel på hur farlig han blev när han serverades rätt. Åtta minuter senare utökade Erik Hjelm till 2–0 efter förarbete av Karlsson, och kort därefter gjorde Baldwin Johansson 3–0, även då efter Magnussons fina framspelning. Vid paus hade hemmalaget en trygg tremålsledning.

Göteborgs Dagblad framhöll samspelet i anfallet: ”Innertrion är ju särskilt tränad, spelarna känna varandra mycket väl och passa och kombinera med för våra förhållanden sällsynt färdighet.” Magnusson, som ofta kritiserats för att driva spelet för mycket på egen hand, hyllades denna dag för sin laginsats. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning noterade att ”han hade i går en särdeles lyckad dag och gick icke med bollen på egen hand så länge som annars ofta är fallet,” vilket höjde hela kedjans nivå.

I andra halvlek fortsatte Göteborg att dominera, medan Dumbarton, tröttkört efter sin turné, hade svårt att tränga igenom det svenska försvaret. Ytterbackarna Hillén och Levin, som ersatte de ordinarie Klingström och Nils Karlsson, skötte sig väl. Matchen punkterades i 80:e minuten när Herbert Karlsson satte sitt andra mål för dagen, återigen efter Magnussons förarbete. Göteborgs-Posten kallade det ”kanske dagens vackraste mål,” ett bevis på Karlssons kyla framför mål.

Skottarna bjöd tidvis på eleganta inslag, men kom sällan igenom hemmalagets starka organisation. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning konstaterade att ”skottarna spelade nog så energiskt och stundom elegant och säkert, men hade svårt att bryta igenom det starka svenska försvaret.” Målvakten Robert Zander fick därför en förhållandevis lugn dag, då de flesta försök stoppades långt innan de nådde honom.

Det som imponerade mest på åskådarna var Göteborgs anfallsspel i sin helhet. Dagens Nyheter framhöll att ”ingen enda man i laget var misslyckad, även om icke alla hade någon stor dag. Friberg var som vanligt bästa man, och hans ideala upplägg på båda flyglarna var något av det storståtligaste.” Börjesson lyftes fram som nyckelfigur för kedjans spel, och Göteborgs Dagblad beskrev hur han ”matade flyglarna oupphörligt och öppnade målchanser,” medan Göteborgs-Posten sammanfattade att ”kedjans spel var faktiskt det som satte sin prägel på matchen.”

Kontrasten mot den långa raden av förluster mot brittiskt motstånd var påtaglig. Göteborgs-Posten skrev att ”efter den långa raden av nederlag mot de utländska klubbarna kom dagens seger ytterst välgörande,” och Göteborgs Dagblad betonade att matchen visade att ”Sverige säkerligen aldrig haft ett så starkt lag som Magnusson – Herbert Karlsson – Börjesson – Hjelm – B. Johansson.”