Mötet mellan Göteborgsalliansen och Hull City FC den 25 maj 1924 på Gamla Ullevi inför 6 500 åskådare utvecklade sig till en tät och dramatisk tillställning där det engelska laget till sist kunde vinna med 4–3, efter att ha haft ledningen redan i paus med 2–1. Det var engelsmännens tredje seger mot göteborgslagen denna turné, och återigen med minsta möjliga marginal.

Planen var ”hal och blöt”, vilket enligt Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT) påverkade spelets karaktär och gynnade gästerna, som visade ”hur man utnyttjar de chanser den hala och blöta planen erbjöd på ett helt annat sätt än kombinationens män.” Hull Citys båda första mål tillkom genom direkta skott på centringar från kanterna, och lagets tredje mål via en nick från nära håll. Den engelske centern Harry Havelock svarade för två av gästernas mål och beskrevs som ”dagens center”, medan högerinnern Samuel Hamilton även han noterades i målprotokollet.

Göteborgarna stod för en stark insats och inledde målskyttet genom en straffspark som, enligt GP, ”efter skickligt parlamenterande kunde slås” till 1–1. Hemmalaget producerade flera ”farliga och brett anlagda attacker med goda kombinationer”, men avsluten stannade ofta vid skott som ”stutsade mot stolparna utom målvaktens räckvidd”. En av de mest omtalade situationerna i första halvlek var Rydbergs räddning på ett närskott från engelske vänsteryttern Martin, vilket ledde till att även Hull Citys forwards ”applåderade Rydberg” enligt GP.

Göteborgsalliansens försvar uppfattades denna gång som något svagare än i föregående möte, men målvakten Anders Rydberg lyftes ändå fram som en av planens främsta aktörer. Han ”räddade sin mållinje från påhälsning av bollen på ett överdådigt sätt”, noterade GHT och konstaterade att ”honom ha vi fått en ny målvaktare av rang”.

Bland göteborgarnas mål märktes ett ”vackert nickmål” av Gunnar Paulsson samt ett samarbete mellan Erik Hjelm och Bror Carlsson som ledde till hemmalagets tredje reducering. Hemmalaget ”hade dock fler och farligare skott att notera till sin favör och kunde skylla på en viss s.k. otur”, men enligt GHT var gästerna ändå ”inte oförtjänta av segern”.

Matchen spelades i högt tempo och kännetecknades av många avbrott för offside. Engelsmännen bemästrade den tunga planen genom ”sin intränade smidighet” och deras halvbackskedja, framför allt vänsterhalvbacken Bleakley, arbetade med ”seg energi”. Kapten Bell och målvakten Mercer var enligt GP ”stöttepelarna i försvaret”, och det engelska lagets förmåga att ”ge ett gott intryck av engelsk professional football” lyftes särskilt fram.

Domaren, Bentzer, ansågs enligt GP ha ”varit den rätta viljan” och visade ”framför allt oryggligt beslutsamhet i domslut”. Publiken bjöds på en fartfylld och oviss match där det svenska laget stod för ett gott motstånd mot ett välorganiserat engelskt lag.