Göteborgsalliansens möte med det svenska invandrarlandslaget på Ullevi den 12 oktober 1988 blev mer än bara en enkel höstvänskapsmatch. Inför cirka 2 000 åskådare vann gästerna med 2–1, men matchen sattes in i ramen för en bredare kampanj mot rasism och våld och fungerade som en synlig del av denna.

Invandrarlandslaget visade snabbt den organisation och individuella skicklighet som gjort sig förtjänt av beteckningen. Göteborgs-Posten noterade senare att matchen mellan invandrarlandslaget och Göteborgsalliansen spelades i mycket vänskaplig anda och att invandrarlaget – en missvisande benämning, tillade tidningen, eftersom några av spelarna var födda i Sverige – vann med 2–1. Inom denna ram satte Bakaou en avgörande prägel på spelet. Hans genomskärande löpningar från mittfältet belönades när han gjorde matchens första mål och gav Thorstvedts lag ledningen.

McManus utökade så småningom ledningen till 2–0. Göteborgsalliansen fann emellertid ny kraft och pressade högre upp i planen. Ansträngningen gav utdelning när Michael Andersson reducerade till 2–1, vilket såg till att slutskedet behöll sin sportsliga nerv även om kvällens huvudbudskap låg bortom själva resultatet.

Göteborgs-Posten underströk att några av Sveriges bästa fotbollsspelare med rötter i andra länder hade spelat på Ullevi, att de besegrade Göteborgsalliansen med 2–1, men att detta inte var det viktigaste; enligt tidningen överskuggade manifestationen mot våld och rasism i själva verket till och med kvällens huvudmatch, landskampen mellan Sverige och Portugal. I det sammanhanget blev invandrarlandslagets 2–1-seger över Göteborgsalliansen snarare en fotbollsmässig illustration av kampanjens budskap än en isolerad idrottshändelse.