Arsenals besök på Slottsskogsvallen den 28 maj 1928 drog 10 000 åskådare till den tredje och sista anglo-svenska matchen under veckan. Londonlaget, som redan hade ett starkt namn hemma i England, visade sig vara alltför starkt för Göteborgsalliansen och vann med 3–1 efter en insats som aldrig riktigt kändes hotad.

Matchen hann bara bli tio minuter gammal innan gästerna tog ledningen. Joe Hulme stormade fram på högerkanten och slog ett precist inlägg till den notoriske målskytten Jimmy Brain, som resolut sköt in 0–1 bakom Anders Rydberg. Göteborgsförsvaret kämpade tappert men hade svårt att hålla jämna steg med Arsenals snabba yttrar. Hulme var ständigt ett hot, medan veteranen Billy Blyth på vänsterkanten bjöd på trygg rutin.

Efter 28 minuter ökade Arsenal till 2–0. Trycket mot göteborgsmålet blev allt större, och när Ray Parkin fick bollen strax utanför straffområdet placerade han den otagbart i nät. Vid det laget hade gästerna full kontroll över händelserna. Kombinationens anfall var sporadiska och förutsägbara, och Dan Lewis i Arsenals mål sattes sällan på svåra prov. Den engelska halbackslinjen, med Jack Butler i spetsen, avvärjde det mesta med kraft och beslutsamhet.

I andra halvlek sjönk tempot något, men Arsenal fortsatte dominera. Efter dryga timmen spelade Parkin fram Brain, som distinkt satte sitt andra mål för dagen. 0–3 speglade matchbilden väl och lämnade göteborgarna utan reell chans att komma tillbaka. Försvaret fick arbeta hårt, inte minst Gunnar Zacharoff och Herbert Lundgren, men de fick gång på gång se Hulme bryta igenom.

Allianslaget gav dock aldrig upp och belönades i slutminuterna. Albert Olsson kombinerade fint med Karl-Erik Holmberg, som bröt sig igenom och reducerade till 1–3 i den 89:e minuten. Publiken jublade åt tröstmålet, även om det inte kunde ändra på utgången.

Den svenska pressen var ense om att Arsenal var klart bättre. Flera noterade att Londonlaget kanske saknade en del av de finesser som Bolton Wanderers visat tidigare i veckan, men kraften, organisationen och effektiviteten var obestridlig. Göteborgslaget, trots att det innehöll flera av stadens mest meriterade spelare, fick aldrig riktigt spelet att stämma. Försvaret kritiserades för osäkerhet, och Filip Johansson fick utstå anmärkningar för sitt bleka spel i centerrollen.

Bland de ljusare punkterna fanns Holmbergs hårda arbete, som till slut gav utdelning i form av målet, samt backparet Lundgren och Zacharoff, som trots pressen kämpade väl. Helhetsintrycket blev dock att alliansen ställdes mot en motståndare av en helt annan klass – professionell, snabb och skoningslös framför mål.

Arsenal lämnade därmed Göteborg med en 3–1-seger, säkrad tidigt genom Brains två mål och Parkins fullträff. Alliansen fick kämpa i motvind större delen av kvällen men räddade hedern genom Holmbergs sena reducering, något som gladde de 10 000 åskådarna och satte punkt för en underhållande internationell tillställning.