På Gamla Ullevi den 23 maj 1950 mötte Göteborgsalliansen Englands amatörlandslag inför 4 521 åskådare, med Gösta Lindberg som domare. Gästerna vann med 1–0 efter att centern J. Walton gjort matchens enda mål på ett välspelat anfall.

Underlaget var tungt och blött, något som passade engelsmännen bättre. Deras lag, bestående av amatörer men spelande “som proffs”, imponerade på åskådarna med sin snabbhet, precision och samspel. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT) framhöll att amatörerna “spelade öppet och rakt, byggt på skarpa långpassningar” och att deras anfallare rörde sig med en ovanlig snabbhet.

Göteborgsalliansen hade svårt att hitta rätt, särskilt i försvaret som gång på gång blev hårt pressat. Holger Hansson nämndes som en av de bättre genom sina lugna ingripanden, men helhetsintrycket var att hemmalaget inte kom upp i normal standard. Enligt GHT tog allianslaget “för få risker” och lät motståndaren styra tempot.

Hos gästerna dominerade Walton och Noble det centrala mittfältet med styrka och snabbhet, medan yttrarna Pawson och Rutherford ständigt oroade. Målvakten Bennett och centerhalven Fuller gav laget en solid grund som förenade uthållighet med teknisk skärpa. GHT noterade att lagets långa passningsspel skapade “många farliga situationer” och i förlängningen avgjorde matchen.

Framåt försökte Egon Johnsson och Tryggve Granqvist skapa tryck, men stoppades effektivt av engelsmännens disciplinerade försvar. Stig Björklund beskrevs som pigg på vänsterkanten men utan att lyckas tränga igenom. Även Gunnar Johansson försökte driva på men hamnade ofta isolerad.

Efter Waltons mål jagade hemmalaget kvittering, men de hala förhållandena försvårade. Rune Emanuelsson och Henry Larsson kämpade bakåt, men engelsmännen behöll greppet om matchtempot ända till slutsignalen.

Efteråt uttryckte den engelska ledaren Mr. Frank Tailor sin belåtenhet och konstaterade att “den blöta banan passade oss bra”, en kommentar som underströk hur förhållandena gynnade gästerna. GHT sammanfattade med att även om Göteborgsalliansen ställde upp med rutinerade namn var “de engelska amatörerna snabbare, mera alerta och tekniskt överlägsna” – och helt rättmätiga segrare.