Den 10 maj 1955 samlades 15 742 åskådare på Gamla Ullevi när Göteborgsalliansen tog emot Manchester United. Domare Lennart Drottz ledde matchen, som slutade 2–4. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning beskrev tillställningen som präglad av ett ”semesterbetonat” drag, där engelsmännen spelade mer på utställning än på allvar.

Gästerna tog tidigt kommandot genom yttern Johnny Berry, som gjorde två mål i den första halvleken. Hans snabbhet och tajming vållade stora problem för den svenska backlinjen, och tidningen konstaterade att ”Berry behandlade Leif Andersson och Rune Jingård skoningslöst.” United uppträdde med säkerhet, där Dennis Viollet och Jackie Blanchflower samarbetade väl i anfallet, samtidigt som Mark Jones och Bill Foulkes stod för stabiliteten bakåt.

Efter paus svarade Göteborgsalliansen. I den 71:a minuten reducerade Hasse Olsson efter passning från Dan Ekner, vilket väckte liv i hemmalaget och gav ny energi framåt. Kort därefter återställde dock Jeff Whitefoot gästernas tvåmålsledning. Göteborgsalliansen vägrade ge sig, och Karl-Alfred Jacobsson, uppmärksammad för sitt målsinne, satte 2–3. Slutresultatet fastställdes när Billy Whelan gjorde 2–4.

Samtida bedömare framhöll klasskillnaden men noterade också individuella svenska insatser. Särskilt Dan Ekner utmärkte sig. Enligt GHT var den allmänna engelska meningen att ”Ekner var den bäste göteborgaren,” uppskattad för sin drivkraft och sitt lugn på mittfältet. Även Holger Hansson fick beröm för sin defensiva insats, även om han ofta pressades hårt av Uniteds rappa spel. Tidningen påpekade även taktiska brister och beskrev hur Göteborgsalliansen ibland blev ”för öppet, för splittrat” i försvarslinjen.

Trots förlusten bjöd Göteborgsalliansen på stunder av attraktivt spel. Olssons skärpa i anfallet, Jacobssons målsinne och Bertil Johanssons försök att länka mittfält och anfall framhölls. Ändå var domen tydlig: Manchester Uniteds fart, organisation och tekniska precision gjorde dem omöjliga att rubba. Som en kommentator sammanfattade: ”Alliansen gjorde vad den kunde, men United var helt enkelt för starkt.”