Göteborgsalliansens möte med Chelsea på Gamla Ullevi den 1 augusti 1965 blev en klar hemmatriumf, 4–2, efter en första halvlek där allianslaget gick fram till 3–0. Inför 5 879 åskådare och med Leif Ekfeldt som domare bjöd den göteborgska kombinationen på anfallsfotboll som samtida tidningar beskrev i ovanligt starka ordalag. Arbetet skrev: “Årets trevligaste fotboll — ingen av vårens elva allsvenska matcher eller landskampen Sverige—England undantagen — bjöds göteborgspubliken i höstupptakten då Göteborgs-Alliansen slog engelska Chelsea med 4—2, halvtid 3—0. Matchens inledande 20 min bjöd på fotboll av absolut högsta klass, särskilt av hemmalaget, och det var så att man önskade att landslagstränaren satt på läktaren. Hemmalaget visade nämligen tydligt — tvärt emot hans profetior — att anfall lönar sig!”

Göteborgsalliansen ställde upp i det traditionella 2–3–5-systemet med Kurt Johanson i mål, Vilgot Schwartz och Rolf Wetterlind som backpar samt Lars-Göran Johansson, Björn Eriksson som centerhalv och Anders Svensson i halvlänken. Kedjan bestod från höger av “Bebben” Johansson, Krister Granbom, Göran “Pisa” Niklasson, Agne Simonsson och Leif Wendt. Chelsea svarade också med 2–3–5: Peter Bonetti i mål, Eddie McCreadie och Ken Shellito som backar, Ron Harris, John Mortimore och John Hollins på mitten samt Peter Houseman, Terry Venables, Peter Osgood, George Graham och Bert Murray i anfallet.

Från avspark tog hemmalaget greppet. De svenska referaten betonade hur Göteborgsalliansen gång på gång kom i snabba kombinationer genom innertrion och över båda ytterforwards. Arbetet beskrev hur ledningsmålet kom till: “Ett snabbt anfall iscensatt av egna försvaret ledde till att Leif Wendt i 5:e min gav Alliansen ledningen. 9 min senare forcerade Granbom in 2—0.” Matchfaktan bekräftar förloppet med Wendt som målskytt redan efter fem minuter och Granbom som utökade i den 13:e.

Strax före paus kom 3–0 och kvällens mest omtalade nummer. Granbom gjorde sitt andra mål i den 42:a minuten, den gång som efterhand kom att betecknas som ett av årets mest spektakulära på Ullevi. Expressen konstaterade: “Det var en perfekt bicycletas från ca 20 meter — en hård och välplacerad boll som smet in under Chelseas helt överraskade målvakt.” I samma referat framhölls publikreaktionen: “Publiken stod upp och applåderade spontant i flera minuter efter den drömfullträffen — grannare mål lär man sällan skåda.” Med tre måls ledning i halvtid var utgångsläget tydligt.

Chelsea kom bättre in i spelet efter pausen och reducerade till 3–1 genom Peter Osgood i den 57:e minuten. Med Ron Harris och John Hollins mer frekvent i anfallen skapade engelsmännen fler avslutslägen, men hemmalagets försvar med Schwartz, Wetterlind och Eriksson i centrum höll ihop. När Göteborgsalliansen ställde om var hotet fortfarande påtagligt. I den 65:e minuten återställdes tremålsmarginalen när Agne Simonsson satte 4–1 efter förarbete av Wendt från vänster. George Grahams 4–2-mål i den 85:e minuten ändrade inte helhetsintrycket.

Bedömningarna efteråt kretsade framför allt kring allianskedjans insats. Arbetet sammanfattade: “Kedjekvintetten bjöd på en rad utmärkta nummer och det är mycket svårt att nämna någon före de andra. Enda Gais-aren i kombinationen, Leif Wendt, visade under första halvleken fram ett mycket fint ytterspel på högerkanten och var väl den som visade de andra vägen. Långe "Pisa" Niklasson kommer allt mer. Lägg därtill att Agne Simonsson, Krister Granbom och Bebben Johansson var minst lika bra som tidigare i år.” Just samspelet mellan Wendt, Niklasson och Simonsson kring Granboms innerpositionspel gav matchen både rytm och avgörande udd.

I beskrivningen av Chelsea sattes gästerna in i ramen av denna offensiva hemmainsats. De två målen och perioderna av tryck noterades, men referaten återkom till hur Göteborgsalliansens vilja att anfalla med många spelare präglade hela kvällen på Gamla Ullevi. Med Granboms bicycletas som teknisk höjdpunkt och den tidiga 3–0-ledningen som taktisk nyckel framstod matchen som ett praktiskt exempel på det som Arbetet redan formulerat: att anfall lönar sig.