Drygt 10 000 åskådare hade samlats på Gamla Ullevi fredagen den 25 maj 1934 för att se Göteborgsalliansen möta Blackburn Rovers. Redan från avspark stod det klart att gästerna från England höll en helt annan nivå i sitt spel. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning noterade att Blackburn visade ”mer fotboll än de senaste två månadernas alliansmatcher gjort” och att hemmalagets kombination inte kunde stå emot det höga tempot och den säkra bollbehandlingen.

Redan i den femte minuten trängde Jackie Milne fram och satte 0–1. Tidningen beskrev målet som ett tidigt tecken på den engelska överlägsenheten. Göteborgsalliansens försvarare pressades hårt och fick gång på gång slå ifrån sig bollar i panik. Mittbacken Jesse Carver framhölls för sitt resoluta spel, och enligt GHT utmärkte han sig genom ”effektivt försvarsspel” där han i princip tog udden av hemmalagets anfall innan de hann utvecklas.

Trots en viss uppryckning från alliansen i mitten av halvleken fortsatte Blackburn att dominera bollinnehavet. Strax före paus kunde Jack Bruton öka till 0–2 efter ett förarbete av centern Ernie Thompson. I samma andetag kommenterade tidningen att hemmalagets kedja ”stod helt hjälplös” mot motståndarnas backlinje och fick ägna mer energi åt att förhindra engelska ytterbackar från att gå till anfall än åt att själva skapa målchanser.

Direkt efter vilan förstärkte Blackburn sitt grepp. Redan efter en minut av andra halvlek nätade Ernie Thompson själv och fastställde ledningen till 0–3. Rapporten konstaterade i detta skede att ”det kunde lika gärna ha blivit 6–0” med tanke på engelsmännens spelövertag och det stora antalet målchanser.

Göteborgspubliken fick dock till sist anledning att jubla. I den 81:a minuten reducerade Gösta Andersson till 1–3 efter ett precist inlägg från Arne Nyberg. Målet innebar att hemmalaget fick viss lättnad efter en lång period av press, men det förändrade inte matchens helhetsbild.

Tidningens skribent sammanfattade upplevelsen med att Göteborgsalliansen aldrig hittade något verksamt motmedel mot Blackburns tempo och organisation. Försöken att spela sig fram neutraliserades tidigt, och mittfältet förlorade duellerna mot Tom Brennan och Les Talbot. När slutsignalen ljöd stod Blackburn som klara segrare, medan GHT lakoniskt noterade att gästerna när som helst kunnat göra ytterligare mål om de satt in full kraft.