Göteborgsalliansens möte med brasilianska Botafogo på Ullevi den 26 maj 1959 utvecklades till en glimrande – och bitvis tankeväckande – lektion i modern anfallsfotboll. Inför 30 824 åskådare bjöd gästerna på ett tekniskt flyt som flera svenska tidningar jämförde med en uppvisning snarare än en vanlig match. Hemmalaget kämpade tappert, men skillnaden i tempo och improvisationsförmåga var tydlig redan från start.

Botafogo tog snabbt greppet. Paulinho Valentim gjorde två mål inom de första 23 minuterna, båda framspelade ur ett snabbt och rörligt kombinationsspel. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning menade att brassarna ”spelade efter alla konstens regler” och presenterade en kedja som tidningen ansåg ”bättre än landslagets”. Det tredje målet, en straff som Didi satte efter 35 minuter, kom under en fas där Alliansens försvar hade svårt att hänga med i brasiliensarnas variationsrika anfall.

Rapporterna betonade inte bara effektiviteten. Arbetet skrev att de elva brassarna ”trollband på Ullevi med en glimrande uppvisning som innehöll allt vad en fotbollsgourmé kan önska sig” och att 3–0 ”kunnat växa till tvåsiffrigt” om chanserna tagits till vara på bättre. Försvararna hamnade ofta ensamma mot Garrincha, vars kroppsfinter, riktningsförändringar och accelerationer gång på gång öppnade ytor. Expressen beskrev honom som ”en enmans­show” som blottlade Nisse Jonsson på ett ovanligt sätt.

Trots den tydliga siffran fick några Alliansen-spelare beröm. Målvakten Leif Andersson stod för flera modiga ingripanden, och Aftonbladet lyfte fram centerhalven Holger Hansson som en av hemmalagets bästa. Även Bebben Johansson noterades för arbetsinsats och tryggt bollbehandlande, även om Göteborg sällan orkade etablera längre anfall. Gunnar Gren, vanligtvis den kreativa motorn, kom sällan loss under brasilianskt tryck; Dagens Nyheter konstaterade att han ”inte hade något att sätta emot de bästa VM-fläktarna”.

I andra halvlek stod Alliansen emot bättre, men utan att förändra matchbilden. Botafogo fortsatte styra tempo och ytor, växlade kortpassningar med långa diagonaler och bröt hemmalagets försök innan de hann bli riktigt farliga. När Alliansen ändå nådde fram agerade Nilton Santos med närmast självklar tajmning.

Vid slutsignalen var pressen enig: siffrorna smickrade Göteborg. Samtidigt hade publiken fått se en oförglömlig demonstration av taktisk skärpa, rytm och individuell briljans. För Göteborgsalliansen blev kvällen en påminnelse om nivån hos världens mest utvecklade klubbar.