Söndagen den 20 mars 1921 utspelades en ovanlig och uppmärksammad match på Walhalla Idrottsplats när Göteborgsalliansens första lag mötte Göteborgsalliansens B-lag, en sista prövning inför A-truppens avresa till Ungern. Inför drygt tusen åskådare fick publiken se en överraskande vändning, där B-laget reste sig efter underläge och till slut segrade med 2–1. Domare var Henrik Sandberg.

A-laget fick klara sig utan ordinarie vänsterbacken Hillén, som skadats i lördagens match, och hans plats togs av Henning Svensson. I övrigt bestod laget av Robert Zander i mål, Albert Andersson till höger i försvaret samt John Johansson och Sven Friberg som backpar. På mittfältet arbetade Nils Karlsson och Bror Carlsson tillsammans med Erik Hjelm, medan Mauritz Sandberg och Gösta Clark höll kanterna kring centern Albert Olsson. Det var också Olsson som i slutet av första halvlek gav A-laget ledningen, något Dagens Nyheter noterade: ”Albert Olsson, strax före pausen, lyckades skaffa A-laget ledningen.” Målet såg ut att ge det på pappret starkare laget övertaget.

Men den andra halvleken tillhörde B-laget. Frigjorda från pressen och med vilja att bevisa sin styrka gick de till anfall med allt större självförtroende. Göteborgs-Posten konstaterade att ”den överraskande utgången av matchen blev blott att B-laget inte bara höll representationsspelarne stången, de fingo t. o. m. lämna planen som segrare om också knappt.” Kvitteringen kom genom Carl Krantz efter hårt tryck, och kort därefter kunde Ivar Klingström avgöra efter ett anfall på högerkanten. DN beskrev målet som frukten av ”Lunds och Klingströms goda arbete i försvaret,” där Zander i målet inte förmådde stoppa avslutet.

Flera iakttagare menade att A-laget spelade hämmat av nervositet. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning påpekade att ”det lag, som skall resa, brukar i regel spela osäkert på grund av att spelarne äro nervösa i känslan av att måtte visa sig värdiga uppdraget att representera landet, medan motståndarna, som ha allt att vinna och intet att förlora, arbeta i regel friskare.” Det var också intrycket på läktarna: ett tekniskt skickligare men tveksamt A-lag mot ett B-lag som spelade oförskräckt och med beslutsamhet.

A-laget hade dock sina ljusa stunder. Göteborgs-Posten framhöll Bror Carlssons styrka på mitten och Albert Olssons idoga arbete som ständigt hotade B-försvaret. Men Krook, Lund och Johansson höll ihop försvaret väl, och målvakten Gunnar Wenzel stod för flera avgörande ingripanden tills vändningen var ett faktum. Lokaltidningarna betonade att segern inte var oförtjänt, då B-laget visade både kampvilja och effektivitet i sina anfall.

För representationslaget blev förlusten besvärande men inte avgörande. DN kallade matchen ”en sista träning före avresan till kontinenten” och underströk att syftet främst var förberedelse snarare än resultat. Ändå blev förlusten en påminnelse om fotbollens oberäknelighet. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning sammanfattade lakoniskt att ”’Ungerska laget’ hade mesta av spelet, så att resultatet är ingen värdemätare på spelstyrkan.”