Enligt samtida rapportering samlade mötet mellan Göteborgsalliansen och London XI den 10 juli 1923 en storpublik på Slottsskogsvallen. ”Resultatet 2 mål mot 1. 12 000 personer åse matchen”, rapporterade Göteborgs-Posten, och både GP och Göteborgs Aftonblad noterade närvaron av kung Gustaf V bland åskådarna, vilket bidrog till den högtidliga inramningen.

Matchinledningen beskrevs som ”jämförelsevis svag” (GHT) och första halvlek karakteriserades av en försiktig och stundtals osäker spelbild. Enligt GHT hade Göteborgsalliansen svårt att få igång sitt offensiva spel, där centern Börjesson ”inte lyckades hålla kedjan samlad i anfallen” och blev ”alltför obeslutsam framför mål”. Istället var det innerspelarna Rydell och Pålsson som enligt flera tidningar stod för de farligaste initiativen framåt. Målvakten Zander, ofta omtalad i samtida press, gjorde även denna gång flera förtjänstfulla ingripanden och noterades särskilt för ”glad fräckhet och elegans” (GHT) i sitt försvarsspel mot Londons anfallare.

Det dröjde till fem minuter före paus innan det första målet föll. Gunnar Pålsson förvaltade ett av flera fina uppspel från halvbackarna och gav hemmalaget ledningen till 1–0, vilket blev halvtidsresultatet.

I andra halvlek höjdes tempot markant. ”Farten ökades betydligt” och Göteborgarna behöll sitt övertag (GHT). Efter en dryg kvart utökade Sven Rydell ledningen till 2–0 efter framspelning från Fridolf Jonsson. Londonlaget svarade omgående: endast sju minuter senare reducerade vänsterhalven Bill Caesar till 2–1 efter ett missförstånd i Göteborgsförsvaret. Därefter tog gästerna över spelet och skapade flera farligheter mot Zanders mål, men Göteborgs försvar lyckades avvärja ytterligare kvitteringsförsök, inte minst tack vare Zanders insatser mellan stolparna.

Samtliga källor lyfter fram det välorganiserade göteborgska försvaret, där särskilt Klingström och Andersson framhölls för sitt ”rasabla och pålitliga spel” (GP). London XI:s bästa spelare ansågs vara vänsterbacken Ross och centern Komans, medan Göteborgs mittfält dominerades av den spelskicklige Friberg.

Samtidiga kommentarer betonade att Göteborgs seger grundades på bättre spelupplägg och större effektivitet framför mål, även om spelet i långa stunder var ”medelmåttigt” och hemmaanfallarna visade ”för stor beslutsamhet” för att Londonförsvaret skulle kunna stå emot (GHT). GP konstaterade: ”Rydell mottog framfört mål, och säkert avslutade han förbi Norman. Engelsmännen slog tillbaka energiskt, men Göteborgarnas försvar redde ut situationen.”

Domare var holländaren W. Eymers. Segern blev till sist ”knapp men 2–1” (GHT) och välförtjänt enligt samtliga samtida rapporter.