Den 28 maj 1926 skrev Göteborgsalliansen ett av de mest lysande kapitlen i svensk fotbollshistoria när man besegrade Aston Villa med 2–1 på Slottskogsvallen inför omkring 18 000 åskådare, medan tusentals andra blev stående utanför portarna. Matchen, som Aftonbladet beskrev som beviset på att ”Göteborgsfotbollens gloria stod på höjdpunkten”, bjöd på dramatik, teknisk briljans och intensiva kraftmätningar.

Redan före avspark var förväntningarna uppskruvade. Dagens Nyheter framhöll i sin förhandsartikel att Aston Villa kom till Göteborg fast beslutna att revanschera sig efter den sensationella förlusten mot Örgryte tidigare i veckan. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning skrev att engelsmännen ”säkert icke låta överraska sig för andra gången,” medan de svenska spelarna talade öppet om viljan att visa sin förmåga mot en av Englands mest kända klubbar. Stämningen runt Slottskogsvallen var elektrisk när lagen tågade in.

Villa satte högsta fart från början med långa passningar och kraftfulla ruscher. Ändå var det Göteborg som först hittade nätet. Efter bara sex minuter bröt Filip Johansson sig loss genom det engelska försvaret och skickade in bollen bakom målvakten Jackson med ett hårt skott. Dagens Nyheter noterade: ”Filip Johansson lyckades bryta igenom det engelska försvaret och med ett vackert skott giva Göteborg ledningen.” Jublet på läktarna var öronbedövande.

Gästerna svarade omedelbart med hård press. Norris, Capewell och Walker drev gång på gång fram anfall som tvingade fram hörnor och skott mot Zander i målet. Efter 25 minuter fick de utdelning: i en trång situation framför mål kunde Norris nicka in 1–1. GHT konstaterade att de engelska stormlöpen ”gjorde att hemmasidan allmänt fruktade en förlust.” I paus var matchen helt öppen, och Aston Villa såg ut att ha tagit över initiativet.

Men efter vilan svängde matchen på nytt. Halvbackarna Klingström och Lundgren tog grepp om mittfältet, och anfallarna började kombinera med allt större precision. I den 58:e minuten kom det förlösande målet. Erik Andersson slog ett perfekt inlägg från höger, och Karl-Erik Holmberg nickade distinkt in bollen förbi Jackson. Svenska Dagbladet skrev: ”Holmbergs nick, efter Erik Anderssons vackra förarbete, åter gav svenskarna ledningen.” Jublet var så starkt att, enligt Arbetet, ”de träkonstruktioner, varpå publiken stod, bokstavligen skakade av fotstampningarna.”

Den sista halvtimmen blev en stormande slutakt. Aston Villa pressade obönhörligt, med Walker som dirigent och Dorrells snabba löpningar på vänsterkanten. I den 73:e minuten fick de straff efter hårt tryck. Walker lade bollen till rätta och tystnad sänkte sig över läktarna. Men Zander kastade sig åt höger och räddade – kvällens höjdpunkt. GHT beskrev det som ”matchens ögonblick”, och Arbetet berättade hur ”Zander bars i gullstol genom massan” när slutsignalen gått.

De sista minuterna blev ett prov på uthållighet. Klingström rensade gång på gång, Lundgren markerade stenhårt och Zander stod säkert på sin linje. Samtidigt hann Johansson och Rydell skapa farliga kontringar som tvingade Jackson till nya ingripanden. Engelsmännen vädjade ofta förgäves om offside, och frustrationen växte i deras led.

När domaren blåste av stod 2–1 fast som ett resultat för historieböckerna. Referaten hyllade hela göteborgslaget: Johansson för det tidiga ledningsmålet, Holmberg för den avgörande nicken, Klingström för sitt outtröttliga arbete och framför allt Zander för sin hjälteräddning. Aston Villa erkändes för sin styrka och sitt tempo, men deras avslut var för svaga och de kunde inte knäcka hemmalagets försvarsvilja.

Som Aftonbladet sammanfattade det: ”Göteborgsfotbollens gloria stod på höjdpunkten.”