På Gamla Ullevi den 20 maj 1920, inför 7 000 åskådare, såg Göteborgsalliansen ut att gå mot en klar seger, men gästerna från Haag XI svarade för en dramatisk vändning i andra halvlek och reste hem med 3–2. Matchen, som Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning beskrev som ”en av de mest sensationella hittills denna säsong”, bjöd både på fem mål och en häpnadsväckande scenförändring.

Hemmalaget, en kombination av spelare från IFK Göteborg och Örgryte IS, började med det självförtroende man väntade sig. Redan efter tolv minuter satte Herbert Karlsson en straffspark ”med all världens precision”, som GHT uttryckte det, vilket utlöste stort jubel på läktarna. Göteborg fortsatte att dominera, radade upp hörnor och pressade tillbaka det holländska försvaret. Strax före paus utökade Sunne Hallberg ledningen efter ett anfall där målvakten Bakker tappade bollen. ”Hallberg smet in opportunistiskt,” noterade DN, och pekade på gästernas misslyckade ingripande.

Vid halvtid stod det 2–0 och allt verkade under kontroll. Göteborgs Dagblad konstaterade dock att laget saknade samspel i anfallet, där ”forwards gick sämst samman, v. y. var den svagaste”. En föraning om vad som skulle komma.

Efter paus tog Haag XI över och deras vänsterytter Piet van Dapperen blev matchens förgrundsfigur. I 64:e minuten reducerade han med ett distinkt avslut, och bara sex minuter senare kvitterade han efter ett snabbt kombinationsspel. Göteborgs-Posten beskrev honom som ständigt farlig: ”Van Dapperen drog fram på vingen och slog in bollen med idealisk tajmning.” Holländarna pressade obönhörligt, deras snabbhet och bättre kondition blev allt tydligare.

Avgörandet föll elva minuter från slutet och kom olyckligtvis genom ett självmål. Ett lågt inlägg orsakade oreda, och backen Albert Andersson styrde i pressat läge bollen förbi sin egen målvakt. ”Våra spelare voro förbryllade och synbart nedslagna,” skrev GHT, som betonade hur den svenska överlägsenheten i första halvlek hade upplösts i oordning.

Trots frenetiska slutminuter – bland annat ett hårt skott från Herbert Karlsson som strök ribban – kom ingen kvittering. Gästerna firade istället sin första seger på turnén. GP sammanfattade: ”Det råder intet tvivel om att holländarna voro det starkaste och bästa laget. Forwards voro outtröttliga och snabba, och alla svenska anfall strandade på deras energiska försvarsspel.”

Pressen var enig om att peka på Göteborgslagets brist på kollektivt spel. DN noterade att ”laget var mindre övertygande än i tidigare matcher”, och GP framhöll att försvaret, bortsett från Hjelm och Herbert Karlsson, inte stod emot. Däremot belönades Sven Friberg, som arbetat oavbrutet på centerhalv, med Ullevistatyn som hemmalagets bäste.

Segern sågs också som en symbolisk revansch. GD påminde om att gästerna förlorat mot Örgryte tidigare under turnén och var ”uppenbart fast beslutna att lämna med åtminstone en prestigevinst”. Som GHT avslutade med viss bitterhet: ”Holländarna gjorde tre mål på fyra hörnor, medan våra egna upprepade anfall gav intet.”