Inför 27 339 åskådare på Gamla Ullevi den 25 maj 1937 spelade Göteborgsalliansen oavgjort, 1–1, mot Arsenal FC. Matchen kom bara veckor efter landskampen på Råsunda, där England besegrade Sverige övertygande. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning beskrev därför mötet med Arsenal som ”en slags upprättelse efter nederlaget mot England på Råsunda”, och satte därmed in klubbmatchen i ett större sammanhang.

Göteborgsalliansen ställde upp med flera lokala profiler, men också två inlånade förstärkningar: Sven Jonasson från Elfsborg och Bertil Ericsson från Sandviken. Båda fick centrala roller i matchförloppet.

Första halvlek präglades av hård kamp snarare än spelmässigt övertag. Arsenal, som tidningen noterade ”ej var i klass med det engelska landslaget men dock av internationell hög rang”, sökte kontroll via sin kapten och spelfördelare Alex James. Hans försök att driva upp anfallen stoppades gång på gång av Göteborgsalliansens halva backlinje, där Gunnar Löfgren i mitten tillsammans med Kurt Svanström och Ernst Andersson höll stånd. ”Arsenal gjorde sitt bästa men kunde inte betvinga vår fina halvbackskedja,” skrev GHT i sin analys.

Efter paus fick publiken se mål. I den 50:e minuten gav Jackie Milne gästerna ledningen med ett avslut efter ett snabbt anfall från högerkanten. Oro spred sig på läktarna, men hemmalaget svarade snabbt. När Otto Andersson byttes ut mot Vallentin Hultén i den 55:e minuten fick Göteborgsalliansen ny energi framåt.

Kvitteringen kom i den 72:a minuten, och det var just de båda inlånade spelarna som stod i centrum. Ericsson spelade fram, Jonasson avslutade. Målet uppmärksammades i pressen som ett logiskt resultat av hemmalagets ökade tryck. Arsenal noterade efter matchen lakoniskt: ”Vi gjorde vad vi kunde,” en kommentar som signalerade frustration över att inte lyckas avgöra trots perioder av spelmässigt övertag.

Flera av Göteborgsalliansens spelare framhölls särskilt i rapporteringen. Löfgren beskrevs som ”praktiskt taget felfri”, målvakten Erik Angren fick erkännande för sitt lugna agerande och ytterbackarna Folke Lind och Erik Nyberg berömdes för resolut spel.

Hos Arsenal utmärkte sig James som lagets motor, men hans passningsvägar stängdes effektivt. Vänsteryttern Mal Griffiths försökte ofta bryta igenom, men mötte en motståndarlinje som höll samman matchen igenom.

Slutsiffrorna 1–1 tolkades av samtiden som ett styrkebesked för svensk klubbfotboll. Som GHT konstaterade: ”England hade ej utklassat göteborgarna.” Matchen blev med sin stora publik, sina inlånade stjärnor och sitt disciplinerade försvarsspel ett tydligt bevis på att Göteborgsalliansen kunde mäta sig med en av Europas mest ansedda klubbar.