Tisdagen den 16 maj 1939 spelade Göteborgsalliansen mot Arsenal FC inför 25 993 åskådare på Gamla Ullevi. Under domare Wilhelm Berndtssons ledning blev matchen aldrig jämn – Arsenal visade från första minuten en klasskillnad som av Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning beskrevs som större än någonsin tidigare mellan engelskt och svenskt lag. Matchen slutade 0–3 efter total engelsk dominans, och enligt samtida rapporter fanns det ”absolut ingen vart” för det svenska laget att ta vägen.

Arsenal tog ledningen redan i sjätte minuten genom Ted Drake, och därefter fortsatte anstormningen. Ett andra mål följde genom George Drury, innan Drake fastställde slutresultatet till 0–3 i andra halvlek. Segern speglade inte bara målskillnaden, utan snarare ett totalt spelmässigt övertag där varje svensk duell såg ut att förloras – ”det vart en dans”, konstaterade tidningen.

Hemmalagets mittfält fick det kämpigt. Några minuter in i andra halvlek lämnade Kurt Svanström planen, varpå Mauritz Åkervall kom in som högerback och Folke Johansson flyttades upp till vänsterhalv för att ersätta Svanström. Roland Lindberg och Sven Jacobsson försökte hålla emot i mittförsvaret, men Arsenal bröt gång på gång igenom med snabba förflyttningar och direkta passningar. Under hela matchen låg ett konstant tryck från Arsenals yttrar, där särskilt Alf Kirchen utmanade ytterbackarna med både fart och teknik. ”Han sprang ytterst sällan i onödan”, noterade GHT, och i situationer där han inte kunde avsluta själv, serverade han sina medspelare.

I målet stod Henock Abrahamsson för en tapper insats, men fick gång på gång agera mot fria avslut. Det var, som tidningen uttryckte det, en match där svenskarna kunde spela i 90 minuter utan att komma i närheten av en målchans.

Anfallsmässigt lyckades Göteborgsalliansen aldrig få till något sammanhängande spel. Holger Bengtsson kom knappt till några avslutslägen, och Arne Nyberg, trots sin rörlighet, hade svårt att utmana det engelska försvaret. Det svenska mittfältet, med Holger Johansson, Folke Larsson och Sven Jacobsson, hade uppenbara svårigheter att kontrollera tempot eller stoppa Arsenals kombinationer. Framför allt Bryn Jones lyftes fram som styrande i offensiven, och rörde sig hela tiden mellan mittfält och högerytter med stor precision – en spelare som ”kostade 14 000 pund och såg ut att vara värd varje penny”.

Leslie Compton och Jack Crayston kontrollerade effektivt Göteborgs yttrar, och Crayston, enligt GHT, ”sköt lika ofta som Drury och Drake men gjorde det från högerhalv”. Arsenal dominerade inte bara bollinnehavet, utan också ytor och matchtempo, och genom sin snabba och rytmiska passningsfotboll kunde de enligt tidningen ”spela tillsammans som om de vore en enda spelare”.

Publikreaktionen var blandad – vissa imponerades, andra suckade över Göteborgs oförmåga. Skillnaden mellan lagen sammanfattades inte i siffrorna, utan i det faktum att Arsenal hela tiden var först på bollen, bäst i position och tydligast i tanke. Enligt GHT fanns det inget i det svenska spelet som kunde rå på Arsenal denna kväll, och frågan ställdes retoriskt: ”När kommer vi att få ett lag som är match för dem?”