Inför 29 409 åskådare på Gamla Ullevi drabbades Göteborgsalliansen av ett tungt nederlag mot AC Milan, som med sin offensiva briljans vann med klara 7–1. Domaren Gunnar Gustavsson ledde en match som snabbt utvecklade sig till en uppvisning i italiensk styrka när gästerna väl fått upp farten.

Redan i sjätte minuten kom dramatiken när Renzo Burini slog in en straff och gav Milan ledningen. Göteborgsalliansen fick dock omedelbar kontakt genom Karl-Alfred Jacobsson, som bara fyra minuter senare kvitterade med ett hårt skott – en av få gånger hemmalaget lyckades tränga igenom Milans försvarslinje. Men glädjen blev kortvarig. Gunnar Nordahl, framspelad av Gunnar Gren, återtog snart gästernas övertag med välbekant skärpa.

Halvtidssiffrorna skrevs till 2–1 för Milan, ett resultat som gav en försiktig optimism i den svenska pressen. ”Försvaret gjorde sitt,” noterades, men samtidigt framhölls att ”kedjan var närmast mest Frignani,” en påminnelse om den tekniska överlägsenheten. Alliansens försvar kämpade tappert – med Yngve Bergfelt i målet och Rune Jimgård samt Henry Larsson i backlinjen – men pressen var konstant.

Efter paus blev matchen en ren ”lekstuga.” Gren ökade till 1–3 i den 67:e minuten och bara minuter senare satte Burini, framspelad av Nils Liedholm, fyran. Kort därefter dundrade Arturo Silvestri in 1–5. Det svenska försvaret, som stått emot till halvtid, rasade samman under tempot och precisionen. Amleto Frignani satte två sena mål och fastställde slutresultatet till 7–1.

Göteborgsalliansens insats beskrevs som ”skaplig i första halvleken men kollapsade totalt i andra,” där mittfältsmotorn Stig Andersson inte kunde matcha Liedholms och Grens tempo. Jacobssons kvittering och några enstaka offensiva aktioner från Bengt Berndtsson gav visst hopp, men skillnaden i klass var tydlig.

Milantrion Gren, Nordahl och Liedholm lyftes fram som spelare i en helt annan kategori. Gren, ”professorn,” dirigerade anfallet med precisa passningar, Nordahl dominerade fysiskt i straffområdet och Burini utnyttjade sin snabbhet på kanterna. ”Svensk elitfotboll håller inte särskilt hög olympiaklass,” konstaterades bittert, med slutsatsen att lag på denna nivå ”behövde ta styrka mot utländska motståndare med siffror som 0–6 och 1–7.”

Trots den klara förlusten bjöds publiken på en sprakande uppvisning i anfallsfotboll. Ändå rubricerades nederlaget som ett ”debacle” och blev ett tydligt exempel på avståndet mellan svensk klubbfotboll och Milans stjärnspäckade lag.