Den 26 juli 1949 tog Göteborgsalliansen emot Sporting Lissabon på Gamla Ullevi inför 10 020 åskådare. Gästerna från Portugal vann med 3–2, men Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT) betonade att ”Alliansen borde ha vunnit” efter en insats där hemmalaget gång på gång hotade men inte förmådde utnyttja sina chanser. Domare var John Erik Andersson.

Sporting tog ledningen genom Manuel Vasques, men Göteborgsalliansen kvitterade när Stig Andersson satte 1–1 med ett distinkt avslut. Albano återgav därefter gästerna övertaget med vad tidningen beskrev som ”en långskotts­pärla,” ett skott som lämnade målvakten Henry Andersson chanslös.

Efter paus kvitterade Egon Johnsson till 2–2 i den 60:e minuten med en kombination av styrka och precision. Hemmalaget fick då grepp om spelet, men Sporting slog tillbaka när Jesus Correia gjorde 2–3 efter framspelning av Vasques.

Tidningen riktade skarp kritik mot Göteborgsalliansens oförmåga att förvalta sina möjligheter. Anfallarna, där Andersson och Johnsson skapade flera öppningar, saknade den sista skärpan. Samtidigt stod Sporting emot trycket med ett försvar lett av målvakten João Azevedo. GHT konstaterade att portugiserna ”inte var märkbart bättre än allsvensk fotboll” och antydde att resultatet berodde mer på ineffektivitet än på underlägsenhet.

I hemmalaget noterades flera individuella prestationer. Rolf Gustafsson och Sixten Rosengvist hyllades för sitt stabila försvarsspel, medan Holger Bengtsson och Stig Sjöblom kämpade hårt på mittfältet. Egon Johnssons kvittering framhölls som en av matchens främsta individuella prestationer.

Trots förlusten underströk pressen att Göteborgsalliansens anfallsspel tidvis dominerade. ”De öppnade gång på gång upp Lissabons försvar,” skrev GHT, men slutsatsen blev att hemmalagets oförmåga att sätta sina chanser till slut avgjorde matchen.