Den 15 juli 1949 mötte Göteborgsalliansen FK Partizan Beograd på Gamla Ullevi inför 14 731 åskådare. Gästerna från Jugoslavien bjöd på vad Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT) beskrev som ”en ren lektion i fotboll” och vann med 7–3 i en färgstark och fartfylld tillställning. Domare var Gösta Acke­born.

Partizan tog kommandot tidigt. Marko Valok öppnade målskyttet i den 16:e minuten, därefter följde fullträffar från Kiril Simonovski och Milutin Pajević. Simonovski utökade sedan själv till 0–4 innan paus. GHT framhöll gästernas tekniska överlägsenhet och konstaterade att de förmådde ”spela enkelt fotboll med förkrossande verkan.”

Göteborgsalliansen fick nytt liv efter vilan. Stig Andersson reducerade till 1–4 i den 47:e minuten efter förarbete av Holger Bengtsson och satte senare även 2–4. Publiken anade ett möjligt uppsving, men Valoks andra mål dödade snabbt hemmalagets förhoppningar. Kort därefter fyllde Zvonko Strnad på till 2–6.

Hemmamålet till 3–6 kom genom Erik Bergqvist på straff, men Partizan svarade omedelbart när Zlatko Čajkovski fastställde slutresultatet 3–7.

I pressen lyftes flera individuella insatser fram. Simonovski och Valok berömdes för sitt målskytte, medan Stjepan Bobeks roll på mittfältet sågs som central för Partizans överlägsenhet. GHT noterade att ”bättre fotboll än så kunde man inte önska” när det gällde gästernas anfallsspel.

För Göteborgsalliansen blev Anderssons två mål ett glädjeämne, men lagets spel kritiserades som ”onödigt krångligt.” Rune Emanuelsson och Roland Berglöv slet i försvaret, men motståndarnas tempo och precision blev för svåra att bemästra. Tidningen konstaterade att allianslagets benägenhet att spela genom för många led bromsade upp deras spel, medan Partizan visade en mer direkt och effektiv stil som fullständigt överväldigade hemmalaget.