Den 17 maj 1949 mötte Göteborgsalliansen Portsmouth FC på Gamla Ullevi inför 22 770 åskådare. Gästerna från England, som av Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT) hyllades som ”det bästa efterkrigslaget”, vann med 4–2 efter en andra halvlek där de visade sin kraft och skärpa. Domare var Einar Lindberg från Landskrona.

Portsmouth fick en flygande start. Redan i den 6:e minuten slog Ike Clarke in 0–1 efter pass från Duggie Reid. Göteborgsalliansen svarade nästan omgående när Stig Andersson kvitterade till 1–1, framspelad av Gunnar Gren. Matchen stod sedan och vägde tills Len Phillips i den 25:e minuten återgav gästerna ledningen med ett avslut som tidningen beskrev som ”oemotståndligt.”

Vid halvtid stod det 1–2, men Göteborgsalliansen hade fortfarande häng. GHT framhöll Grens inflytande och noterade hur han gång på gång satte igång anfallen med sitt ”briljanta passningsspel.” Efter paus tog dock Portsmouth över helt. I den 47:e minuten utökade Reid själv ledningen, framspelad av Jack Froggatt, och minuten senare gjorde Froggatt 1–4. Den snabba dubbelscoren beskrevs som avgörande och lämnade det svenska försvaret blottlagt.

Göteborgsalliansen gav sig dock inte. I den 55:e minuten reducerade Gren till 2–4 efter förarbete av Rune Johansson. Hemmalaget tryckte på, men möttes av Portsmouths starka försvar, där Jimmy Scoular och Harry Ferrier höll linjerna och målvakten Ernie Butler visade säkerhet.

Individuella prestationer noterades särskilt. Målvakten Henry Andersson stod för flera räddningar som hindrade större siffror, medan Sixten Rosengvist och Rolf Gustafsson slet hårt i backlinjen. Offensivt var Gren lagets motor, och Anderssons mål fick beröm för sin precision.

I sitt omdöme kallade GHT Portsmouth ”det bästa lag som setts på Ullevi efter kriget” och framhöll deras fysiska styrka, taktiska samspel och skoningslösa avslut. För Göteborgsalliansen blev det en tapper insats, men en som till slut inte räckte mot gästernas överlägsna tempo och precision.