Den 18 juni 1948 mötte Göteborgsalliansen Stade Français på Gamla Ullevi inför 15 370 åskådare. Fransmännen vann med 4–2, men Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT) framhöll att gästerna ”inte övertygade” och att allianslaget ”hade segern i säcken” innan den gled dem ur händerna. Domare var John Erik Andersson.

Stade Français tog ledningen tidigt när Étienne Nyers satte 0–1 i den 15:e minuten och kort därefter utökade han till 0–2. Göteborgsalliansen såg då ut att bli överkört av Nyers snabbhet och Larbi Benbareks precisa passningsspel. GHT noterade att fransmännens forwards kombinerade väl, men att ”Henry Anderssons prakträddningar” hindrade ett större underläge.

Efterhand fann Göteborgsalliansen rytmen. Sixten Rosenqvist slog ett inlägg som Erik Bergqvist förvaltade till reducering, och kort därefter kvitterade Leif Larsson med ett resolut avslut. Publiken jublade när det stod 2–2, och GHT konstaterade att ”fransmännen verkade nervösa” under denna period, oförmögna att stoppa Gunnar Grens inflytande på mittfältet eller hemmalagets intensiva press.

Vändningen kom när Benbarek, i pressen kallad ”Svarta pärlan”, återgav fransmännen ledningen. Hans klass märktes i de avgörande ögonblicken, även om GHT noterade att ”han inte dominerade som mot AIK.” Alfred Aston fastställde sedan slutresultatet 2–4 efter ett misstag i Göteborgsalliansens försvar.

Flera individuella insatser fick omdömen. Målvakten Henry Andersson berömdes för sina reflexer, särskilt en ”paradräddning” som möttes av kraftiga applåder. Rosenqvist och Rolf Gustafsson framhölls för sina insatser, medan Gren gav laget lyft med sitt spelupplägg i matchens mittskede. Ändå blev trötthet och markeringsmissar avgörande.

När slutsignalen ljöd hade Stade Français vunnit med 4–2. Ändå var GHT:s slutsats att fransmännen ”vann utan att övertyga,” medan Göteborgsalliansen trots förlusten visade tillräckligt för att antyda att segern kunde ha blivit deras med skarpare avslut och säkrare försvar.