Den 9 juli 1953 samlades 21 718 åskådare på Gamla Ullevi när Göteborgsalliansen tog emot Budapest stadslag. Den norske domaren Finn Bråten hade uppdraget, i en match som kom att visa både hemmalagets kämpaglöd och ungrarnas nästan oemotståndliga styrka.

Gästerna fick en drömstart. Efter 14 minuter tog sig Lajos Csordás fram på vänsterkanten, passerade Nils Ekeroth och sköt säkert förbi målvakten Henry Andersson. Tre minuter senare fick publiken dock jubla. Axel Färnström hittade fram till Karl-Alfred Jacobsson som dundrade in kvitteringen under ribban. GHT noterade att Alliansen, ”utan att glänsa så där boroslagt”, ändå hade hållit stånd tack vare hårt arbete. Vid paus stod det 1–1 och förhoppningarna levde.

Men andra halvlek förändrade allt. Redan i den 50:e minuten fick ungrarna straff efter hands på Rune Jingård, och Ferenc Puskás slog bollen otagbart i mål. Károly Budai fyllde på med 3–1 efter en timmes spel. Härifrån var gästerna i full kontroll. I slutminuterna rann siffrorna iväg: György Czibor satte 4–1 i den 84:e minuten, Csordás gjorde sitt andra mål en minut senare och slutligen avslutade Puskás med ett tungt skott till 6–1 i den 89:e. Den ungerska pressen beskrev andra halvlek som ”ellenállhatatlanul” – oemotståndlig – och lyfte fram Puskás, József Bozsik, Ferenc Dékány och Károly Rajna som ”spelade utmärkt” och visade på gästernas tekniska överlägsenhet.

För Göteborgsalliansen blev två missade straffar symboliska för en kväll då marginalerna uteblev. ”Hemmalaget brände 3 straffar,” konstaterade GHT, och underströk hur dyrbara chanser gått förlorade. Ändå fick flera spelare erkännande för sina insatser. Svenska rapporter lyfte fram Henry Andersson i målet, Rune Jingård i försvaret och Karl-Alfred Jacobsson i anfallet som hemmalagets bästa. Den ungerska tidningen Népsport instämde, och skrev att Jacobsson var ”den bäste av de svenska anfallarna”, med beröm för hans initiativ, skottvillighet och mål.

Bertil Andersson, som denna gång placerades på mittfältet, fick kämpa i motvind och Bengt Berndtsson på kanten bedömdes som snabb men ojämn. GHT konstaterade att ”Jingård, Stig och Henry A. bästa göteborgare, sa gästerna” – en värdering som betonade de defensiva spelarnas roll i att hålla siffrorna nere så länge det gick.

Historiska jämförelser blev oundvikliga. Gunnar Gren, på plats i Göteborg, slog fast: ”Ungern bättre än 1949.” Orden satte fingret på utvecklingen: det som redan fyra år tidigare imponerat framstod nu som ännu mer övertygande.

Publiken tog emot ungrarnas dominans med blandade känslor. Den rumänska nyhetsbyrån Agrepres noterade att ”de svenska åskådarna beundrade den ungerska fotbollens virtuositet och ihärdighet,” samtidigt som de applåderade hemmalagets försök att bjuda upp till kamp. Skillnaden blev till slut obönhörlig, men hemmafansen fick åtminstone se Jacobssons mål och en första halvlek där Alliansen stod upp mot världens då ledande landslagsstomme.