En vårkväll på Gamla Ullevi samlade 17 090 åskådare för att se Göteborgsalliansen möta Huddersfield Town, under ledning av domare Lennart Drotz. Matchen utvecklade sig till en kamp med många svängningar innan Göteborgsalliansen, efter hård möda, kunde vinna med 3–2.

Inledningen blev dramatisk. Redan efter någon minut utnyttjade Karl-Alfred Jacobsson ett engelskt misstag och satte 1–0, vilket gav hemmapubliken tidigt jubel. Huddersfield replikerade dock snabbt. I den 17:e minuten kvitterade Bryan Frear och åtta minuter senare gjorde centerforwarden Jimmy Glazzard 1–2. Göteborgsalliansen brände flera möjligheter, medan gästernas samlade och fysiska spel länge såg ut att bära framgång.

Efter paus förändrades matchbilden. Göteborgsalliansen pressade högre och skapade, som GHT noterade, “tio hemmahörnor efter paus,” vilket speglade spelövertaget. I den 57:e minuten slog Jacobsson till igen och kvitterade på en retur. “Karl-Alfred blev åter Göteborgsalliansens räddare,” skrev tidningen.

Trycket fortsatte, och i den 65:e minuten ersattes Karl-Alfred Jacobsson av sin bror Sanny. Kort därefter kom avgörandet. I den 72:a minuten nådde Hasse Olsson fram till Bengt Berndtssons inlägg och skickade in 3–2, vilket fick Ullevi att explodera i glädje.

Huddersfield jagade kvittering men beskrevs alltmer som “tungfotade” och utan fantasi i anfallsspelet. Målvakten Henry Mills svarade för flera räddningar men kunde inte hindra förlusten. Gästernas tränare Andy Beattie medgav efter matchen att “Ingram var bästa göteborgare,” ett erkännande av hemmalagets försvarsinsats. Rune Jingård och Holger Hansson fick också beröm för sitt spel längst bak.

Samtidens kommentatorer betonade kontrasten i spelstil. Huddersfields styrka och struktur stod mot Göteborgsalliansens uthållighet och kantspel, där trycket resulterade i hörnor och till sist avgörande mål. Vinsten, även om den var knapp, beskrevs som “en fjäder i hatten” för Göteborgsalliansen – en välförtjänt seger mot etablerat engelskt motstånd.